Välj en sida

För någon dag sedan såg jag ett avsnitt med Skavlan, där Therese Alshammar var gäst. Det var en intressant intervju inför hennes sista större tävling och det märktes att den långa karriären satt sina spår.

Självklart nämndes de rent fysiska bekymren som efter ett liv som elitidrottare i så många år var påtagliga, men det som framförallt fångade mitt intresse var de livserfarenheter hon samlat på sig efter såväl stora framgångar som bakslag. Therese hade själv ett bra benämning på en viktig erfarenhet som jag ville ta upp här. Konsten att zooma ut!

När man är som mest inne i sin karriär, må vara inom någon idrott eller i yrkeslivet, är det bra och viktigt att kunna fokusera. Ha en tydlig målbild och ett starkt engagemang för att nå sitt mål. Men det är också då man är som mest sårbar. Med ett så stort fokus och engagemang är det viktigt att allt verkligen fungerar och går bra också. Om man stöter på problem, kan det i det läget innebära att fallet blir så mycket tyngre och skadorna större. Jag inser att det i det läget kan ses som det viktigaste att verkligen ha drivet och passionen, och att målet är det enda som betyder något. Men som Therese Alshammar har lärt sig genom åren, så är det bra om man kan lära sig att zooma ut, dvs ta ett steg bakåt och få lite distans till vad man håller på med.

En rimlig distans innebär att fallet blir lite lindrigare om man stöter på patrull. Det kan också vara lättare att hitta alternativa vägar till att ändå nå sitt mål, än om man bara såg en enda väg framåt. En lagom distans kan också vara bra om man exempelvis “bara” lyckas ta ett OS-silver, när guldet var det man siktade på. För visst är det ändå så att för oss betraktare kan silvret vara en bragd värd att fira, medan den aktive pga av sitt fokus inte får chansen att göra det. Om man kan zooma ut, så får man kanske en bättre chans att få njuta av stunden på ett annat sätt. Något som man ändå är värd. Tack för tipset Therese!

Pin It on Pinterest

Share This