Välj en sida

Historien tar sin början på 70-talet i den arktiska gruvstaden Kiruna. Långt norr om polcirkeln. Här föddes år 1960 den person som denna berättelse handlar om. Vi kan kalla honom P.

P var som så många andra barn intresserad av idrott av olika slag. Fotboll och ishockey var det som var vanligast i Tuolluvaara, det lilla samhället strax utanför Kiruna, och P var inget undantag. Men i klass 5 blev P övertalad att följa med på skidträning i den nystartade verksamheten i den lokala klubben. P följde med på en första träningskväll och fick direkt en känsla av att det här var något som passade honom. Det var också så att säsongen redan var igång, så redan nästkommande helg, skulle en serietävling/kommuncupstävling genomföras och han fick erbjudande om att vara med. Lite skrämmande kändes det, men trots det åkte han med till grannbyn Kaalasjärvi och fick se sig som segrare i sitt första lopp.

För att göra en lång historia något kortare, P hade hittat sin sport. De kommande åren stod han som segrare i så gott som alla tävlingar som genomfördes i den stora kommunen. Och kring 14-års ålder räknades han som tredje bästa skidåkaren i sin ålder i hela Norrbotten. Men här börjar det gå lite tyngre.

Pressen blir större ju äldre man blir, och P börjar också känna av press från skola och vänner. En känsla av att aldrig vara tillräckligt tränad inför tävlingarna dyker upp, och början till prestationsångest kommer krypande. Från att ha gillat att vara med på alla typer av tävlingar trots långa resor, blir istället P lycklig över besked som att en tävling blivit inställd pga kyla. Det säger sig själv att den lovande karriären börjar gå mot sitt slut… P åkte några tävlingar som junior, för att sedan lägga skidorna på hyllan.

Vi hoppar några år framåt i tiden. Vi befinner oss nu på 2010-talet. P har sedan många år återupptagit  idrottandet i motionsform. Löpning och skidåkning är det som gäller. Och till hans egen förvåning, är det nu återigen kul att vara med på alla typer av tävlingar. Framförallt inom löpning. Men med en avgörande skillnad. Prestationsångesten finns inte kvar. Det är i själva verket så att P sällan tittar på resultatlistan efter ett lopp. Den totala placeringen är ointressant. Det är den egna tiden, känslan under och efter loppet som blivit det intressanta. Den lilla kampen mot sig själv. Sprang jag fortare än sist, hur kändes återhämtningen efter den långa uppförsbacken och hur känns benen efteråt?

En tävling med nummerlapp på bröstet är ett sätt att utmana sig själv. Få en liten kick av adrenalin som gör att det känns ännu mer peppande att fortsätta motionera trots att man inte måste. Eller kanske just för att man känner sig så mycket bättre. Det finns ju en hälsovinst att tävla om också.

Det här är P’s historia, men jag vet att det finns så många som delar en liknande. Och jag hoppas det finns någon som blir inspirerad av detta och tar chansen att hitta sin egen anledning till att röra på sig.

skidåkare
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • LinkedIn
  • Blogger

Pin It on Pinterest

Share This