Gör som Therese Alshammar

För någon dag sedan såg jag ett avsnitt med Skavlan, där Therese Alshammar var gäst. Det var en intressant intervju inför hennes sista större tävling och det märktes att den långa karriären satt sina spår.

Självklart nämndes de rent fysiska bekymren som efter ett liv som elitidrottare i så många år var påtagliga, men det som framförallt fångade mitt intresse var de livserfarenheter hon samlat på sig efter såväl stora framgångar som bakslag. Therese hade själv ett bra benämning på en viktig erfarenhet som jag ville ta upp här. Konsten att zooma ut!

När man är som mest inne i sin karriär, må vara inom någon idrott eller i yrkeslivet, är det bra och viktigt att kunna fokusera. Ha en tydlig målbild och ett starkt engagemang för att nå sitt mål. Men det är också då man är som mest sårbar. Med ett så stort fokus och engagemang är det viktigt att allt verkligen fungerar och går bra också. Om man stöter på problem, kan det i det läget innebära att fallet blir så mycket tyngre och skadorna större. Jag inser att det i det läget kan ses som det viktigaste att verkligen ha drivet och passionen, och att målet är det enda som betyder något. Men som Therese Alshammar har lärt sig genom åren, så är det bra om man kan lära sig att zooma ut, dvs ta ett steg bakåt och få lite distans till vad man håller på med.

En rimlig distans innebär att fallet blir lite lindrigare om man stöter på patrull. Det kan också vara lättare att hitta alternativa vägar till att ändå nå sitt mål, än om man bara såg en enda väg framåt. En lagom distans kan också vara bra om man exempelvis ”bara” lyckas ta ett OS-silver, när guldet var det man siktade på. För visst är det ändå så att för oss betraktare kan silvret vara en bragd värd att fira, medan den aktive pga av sitt fokus inte får chansen att göra det. Om man kan zooma ut, så får man kanske en bättre chans att få njuta av stunden på ett annat sätt. Något som man ändå är värd. Tack för tipset Therese!

Okt 24, 2016 - livsstil, Motion och Hälsa    No Comments

Vanlig motion kan boosta din självkänsla

Ja, vanlig alldaglig motion kan boosta din självkänsla, men den kan också förstöra den.

Om man nu tar den dåliga nyheten först, så tänker jag mig en person som kanske börjar träna på gym, går med i en löpargrupp eller egentligen vilken motionsform som helst. Du kanske är nybörjaren som känner att det är dags att börja ändra sina vanor. Har du fel inställning så finns risken att du börjar jämföra dig själv med människor runt omkring dig i din lilla grupp. Du kanske ser muskelbyggarnas spelande muskler framför spegeln. Ser de mer erfarna löparna dra iväg som gaseller redan innan du hunnit hundra meter. I det läget är det kanske svårt att inse att motion kan boosta din självkänsla.

Men det handlar så mycket om din egen inställning. Varför vill du motionera? Vad var det som fick dig att ta det steget? Kanske var det för att slippa drabbas av sjukdomar och besvär som jag pratade om i mitt förra inlägg? Kanske var det bara för att du hört att motion får dig att må bättre? Vilken anledning det nu må vara, så kan du börja se ditt beslut som något att vara stolt över. Du har tagit tag i något du själv vill förändra. Du gick till gymmet eller till löppasset som du planerat. Fantastiskt! Varje steg du tar i rätt riktning är något att fira. Sträck på dig när du är på väg hem från passet. Tänk igenom hur det kändes. Kanske fick du spykänslor av att det var tungt, eller så var du tvungen att stanna och hämta andan för att backen var för lång. Men det visar ju bara att du tog i! Och visst är väl den skönaste fasen av ett träningspass när det är över, och man känner sig nyduschad och fräsch?

Och det här gäller ALL form av motion. Promenad med hunden, en cykeltur i solskenet eller en tur i skogen. Använd varje tillfälle att se dessa stunder som något stärkande, inte bara för kroppen. Nästa gång kan du själv stå framför din egen spegel och se att du faktiskt ser lite bättre ut än innan. Lite piggare, lite längre, lite yngre 🙂

Okt 22, 2016 - Motion och Hälsa    No Comments

Tänker du på ditt blodsocker?

Skavlans program bjuder oftast på något matnyttigt eller underhållande. Igår såg jag med intresse den brittiske läkaren Michael Mosley, känd bland annat för att ha ”skapat” 5-2 dieten. Igår handlade diskussionen främst om det ökande antalet diabetessjuka och kopplingen till högt blodsocker.

Mosley, som jag betraktar som en mycket klok man, har sett samma saker i England som här hemma i Sverige.  Bland annat detta:

Läkarna medicinerar mot symptomen. Det finns fortfarande för få som angriper roten till det onda. Enligt Mosley är en bidragande orsak till det ökande sjuktalet våra höga blodsockernivåer. Och hur botas detta idag? Jo med medicinering utan att se till att personen förändrar sin livsstil och kosthållning.

Idag har vetenskapen kommit fram till så många fakta om kopplingen mellan vår kost, livsstil och hälsa så att vi faktiskt har ett konkret val. Väljer vi att klara vår hälsa genom att motionera och äta rätt (bl.a minska vårt sockerintag) eller väljer vi att leva med medicinering mot allt fler sjukdomar? Jag har gjort mitt val…

Vi ser också att antalet dementa människor i landet ökar. Vissa hävdar att det beror på att vi lever längre. Men experter om Michael Mosley visar på att demens också är en följd av ett liv med höga blodsockernivåer. Och visst kan väl vem som helst se att vi äter och dricker på ett helt annat sätt nu än för t.ex trettio år sedan.

Slutligen, ett litet klipp från programmet mest på skoj. Michael Mosley kollar blodsockernivån på Christer Sjögren.

Jun 20, 2016 - Allmänt    No Comments

Är det extrema en trend eller en tillfällighet?

Jag vet inte om det är fler som reflekterat över detta, men det ser ut som om extrema händelser ökar i omfattning. Eller är det bara så att vi blir matade med så mycket mer information om just dessa händelser?

Vädret är extremt

extrem

Det här är väl ett område där de flesta kan hålla med om att läget är mer extremt än vanligt. Extrem torka ersätts av skyfall. Den globala temperaturen uppvisar nya högstavärden för trettonde månaden i rad. Här på hemmafronten känns det som om växtligheten skaffat sig nya kalendrar. Nu börjar väl alla förstå att klimatet står under förvandling, så här tror jag vi ser en klar trend, men det finns andra områden…

Idrott

Våld mellan rivaliserande fotbollslag har nog funnits sedan sporten uppfanns, men det känns som om uttrycken för lagtillhörighet nått extrema höjder. Det märks ju om inte annat under årets EM. Tungt beväpnad polis och militär sätts in för att undvika allvarliga incidenter mellan rivaliserande mobbar av ”fotbollsälskare”. Och det extrema märks även i det lilla. Hur många har inte sett videon med den extremt olyckliga svenske supportern efter Italienmatchen? Eller är det kanske här vi ser en anledning till trenden? Det extrema får en sån enorm boost av Sociala Medier som Facebook och YouTube.

Religion

Kanske det mest extrema området av dom alla i min lilla ”trendspaning”. Och har så varit i århundraden. Men följderna har kanske blivit mer extrema den senaste tiden. Dagens siffra på antal människor på flykt, är 65 miljoner. Hur många av dessa öden är inte på något sätt relaterat till religion (och politik). Hur bryter vi den här trenden?

Det lagom svenska

Det sägs ofta att Sverige är landet lagom, och att svenskar är relativt milda i sina uttryck. Jag säger inte att det är sant, men tanken på att hitta en gyllene medelväg i känsloyttringar kanske är en bra väg att gå? En större acceptans för andra åsikter, lag, och personer kan kanske dämpa en del extrema uttryck. Kanske vi inte alltid ska hylla det extrema handlandet vi ser i ett YouTubeklipp? OK, vädret kan vi inte påverka på annat sätt än att vara mer rädda om vår planet, men det är ju minst lika viktigt. Synpunkter på detta?

Det var en gång en ung, lovande skidåkare…

Historien tar sin början på 70-talet i den arktiska gruvstaden Kiruna. Långt norr om polcirkeln. Här föddes år 1960 den person som denna berättelse handlar om. Vi kan kalla honom P.

P var som så många andra barn intresserad av idrott av olika slag. Fotboll och ishockey var det som var vanligast i Tuolluvaara, det lilla samhället strax utanför Kiruna, och P var inget undantag. Men i klass 5 blev P övertalad att följa med på skidträning i den nystartade verksamheten i den lokala klubben. P följde med på en första träningskväll och fick direkt en känsla av att det här var något som passade honom. Det var också så att säsongen redan var igång, så redan nästkommande helg, skulle en serietävling/kommuncupstävling genomföras och han fick erbjudande om att vara med. Lite skrämmande kändes det, men trots det åkte han med till grannbyn Kaalasjärvi och fick se sig som segrare i sitt första lopp.

För att göra en lång historia något kortare, P hade hittat sin sport. De kommande åren stod han som segrare i så gott som alla tävlingar som genomfördes i den stora kommunen. Och kring 14-års ålder räknades han som tredje bästa skidåkaren i sin ålder i hela Norrbotten. Men här börjar det gå lite tyngre.

Pressen blir större ju äldre man blir, och P börjar också känna av press från skola och vänner. En känsla av att aldrig vara tillräckligt tränad inför tävlingarna dyker upp, och början till prestationsångest kommer krypande. Från att ha gillat att vara med på alla typer av tävlingar trots långa resor, blir istället P lycklig över besked som att en tävling blivit inställd pga kyla. Det säger sig själv att den lovande karriären börjar gå mot sitt slut… P åkte några tävlingar som junior, för att sedan lägga skidorna på hyllan.

Vi hoppar några år framåt i tiden. Vi befinner oss nu på 2010-talet. P har sedan många år återupptagit  idrottandet i motionsform. Löpning och skidåkning är det som gäller. Och till hans egen förvåning, är det nu återigen kul att vara med på alla typer av tävlingar. Framförallt inom löpning. Men med en avgörande skillnad. Prestationsångesten finns inte kvar. Det är i själva verket så att P sällan tittar på resultatlistan efter ett lopp. Den totala placeringen är ointressant. Det är den egna tiden, känslan under och efter loppet som blivit det intressanta. Den lilla kampen mot sig själv. Sprang jag fortare än sist, hur kändes återhämtningen efter den långa uppförsbacken och hur känns benen efteråt?

En tävling med nummerlapp på bröstet är ett sätt att utmana sig själv. Få en liten kick av adrenalin som gör att det känns ännu mer peppande att fortsätta motionera trots att man inte måste. Eller kanske just för att man känner sig så mycket bättre. Det finns ju en hälsovinst att tävla om också.

Det här är P’s historia, men jag vet att det finns så många som delar en liknande. Och jag hoppas det finns någon som blir inspirerad av detta och tar chansen att hitta sin egen anledning till att röra på sig.

skidåkare

Sidor:123456789»